På förmiddagen så satte jag mig lite med att se på de offerter som vi har fått för att göra iordning källaren. Tanken är att vi ska lägga klinker där nere och dra in golvvärme i gillestugan. Detta för att vi vill göra det till ett rum som vi kan använda istället för som nu en förvaringsplats. Till ett aktivitetsrum. Vi ska t o m där få upp vår första platt-TV (ja, vi är stenålders)…….
Förskolan ringde även och frågade om vi hade möjlighet att hämta hem Isac lite tidigare. Detta för att de har ont av personal pga sjukdom och ledighet och inte kunnat få tag i någon vikarie. Självklart kan vi ju ställa upp på det.
Som vi tidigare har skrivit så hade vi ett samtal förra veckan (länk) om som handlade om att Isac slängde ur sig att han kände sig ensam och att han inte hade några kompisar. Helena hade ett bra samtal med honom men när man får höra dessa ord från en femåring, ja då blöder ens hjärta. Rejält. Det är inte fel att få vara ensam men då ska det vara självvalt. Isac kan inte göra det valet och vi funderar naturligtvis vad vi skulle kunna gjort annorlunda men framförallt hur vi ska hjälpa honom in i en gemenskap.
Vissa externa faktorer kan vi inte påverka och som säkert har haft en viss betydelse i att han säger på det här sättet. Isac går på förskola i Vilshärad vilket gör att den naturliga träffpunkten i närområdet inte finns. På hans förskola så går ju barn som bor i Vilshärad hem till varandra efter skolan är slut. Isac blir hämtad och åker hem till oss vuxna och nu även en lillebror. Vi har heller inga barn i Isacs ålder som bor i direkt närhet, dvs husen här omkring. Vad vi vet i alla fall. Den enda relationen till andra barn här i Gullbrandstorp är genom hans fotboll. Men som det är nu är det träning på kvällen, det är mörkt, och alla har bråttom hem. Blir inte tid att lära känna någon närmre. Isac är även rätt blyg när han är i fotbollskolan och är inte den som tar någon större plats.
Men det är bara förklaringar och ingen ursäkt. Vi kan hitta lösningar för detta. Om vi hade känt till att han känt sig ensam. Men signalerna från honom har inte varit där. I alla fall inte tydligt nog. Kanske har vi varit lite naiva och själva borde förstått att en 5-åring även behöver vänner efter förskolan att umgås med. För nu är han 5 år. Inte ett ”småbarn” längre utan kan mer känna och förmedla sina känslor. Klart att han blir avundsjuk när han ser att andra går hem till andra eller pratar om att de har bästa vänner.
Därför var det så otroligt skönt att förstå att han själv har tagit tag i detta också. I dag hade han frågat ett par av sina förskolkompisar om de ville följa med hem till HONOM. En av hans kompisar, Alex, hade svarat att han gärna ville det. Så det var en skinande glad Isac som kom hem, till tonerna av vovvans skällande som vanligt, genom dörren och snabbt tog Alex i handen för att stolt visa honom sitt rum och vår bostad. Sedan var leken i full gång och som avbröts först när vi bjöd på hamburgare och pommesfrites 🙂
Jag satte mig ner i vardagsrummet för att börja skriva några rader för bloggen. Stängde av stereon för att få lite ro. Men det jag hör istället – ja, det är glada barnskratt från Isacs rum. Det gör så gott att höra att jag blev alldeles varm inombords (önskar att jag hade kunnat spelat in det och spel i stereon när man ville har lite uppmuntran…). Med tanke på orden som han tidigare sagt så kände jag att ögonen börjad fyllas av tårar. Men jag fick snabbt torka bort dem då jag hörde att barnfötterna snabbt förflyttade sig mot vardagsrummet. In stormar de och Isac förklarar att det MÅSTES spela Mario Kart. Ja, vem är jag att säga emot. Jag hjälper dem igång och förflyttar mig istället till ett annat rum 🙂
Efter det fått spela ett tag blev det serverat fika och som alla åt av god aptit. Även vi vuxna och Hannes. Sedan gick de in för att leka lite med bilbanan igen. Det tog dock inte lång tid innan de kom in till vardagsrummet igen. Tanken var väl från början att de skulle leka med bilbanan även här men intresset för TVn tog överhand….. Alex hade upptäckt att vi hade samma kanaler som de hade hemma och att det fanns spännande program på kanal 82….. Ja, det spännande programmet var Cartoon Network…. 🙂 Så de satt och såg på barnkanalen tills Björn ringde på dörren för att hämta hem Alex. Då hade de fått leka i alla fall ca 3 1/2 timme.
Efter de åkt gick Helena och Isac ut med Giza en runda medan jag och Hannes var kvar hemma. Vi ser ju fortfarande ut som spetälska de även om det nu börjar gå åt rätt håll.
Kvällen kom och vi duschade alla. Ja, inte alla på samma gång….. Sedan var det läggdags för de små och lite egen tid för oss vuxna.