Den här dagen var en dag det…. Började med att man inte mådde så jättebra efter varit på Halloween festen…. Blev lite sovmorgon 🙂 Sedan bar det av för att låta Isac träna Innebandy. Under tiden som jag satt där, precis när vi skulle åka hem, så fick jag hjärtrusning. Alexander skulle även med hem så jag försökte inte visa för mycket. Men det ville inte ge med sig utan jag var tvungen att vid ca 1640 åka in till Sjukhuset för att få det hävt. Men det blev en historia utan dess like. Så här skrev jag på min andra blogg My Moment In Time.
Ibland blir livet så mycket tydligare om vad som är viktigt och verkligen betyder något. Jag vet att jag har skrivit lite om detta tidigare och det kanske är lätt att tro att jag har ett tungsint sinne. Oftast har jag inte det. Men ibland träffar det faktum att jag är dödlig mig så tydligt att vid dessa tillfällen är det svårt att inte fundera att man har en begränsad tid här. Något som skrämmer mig. För jag älskar livet. Älskar att var en del av andras liv, framför allt min fru och barns. Att inte få vara det. Ja, det är det som skrämmer mig. Inte tystnaden och mörkret som väntar. Utan att inte få vara med. Naturligtvis är det en utopi att få leva i en evighet. Men när strålkastaren än en gång träffar en och man ser skuggorna – ja, då kommer dessa existentiella frågor upp. Frågor som inte har några självklara svar. Inte för mig i alla fall. Säkert för andra som har en annan och djupare tro än vad jag har. En tro som jag ibland kan känna en avundsjuka inför. Men jag tror ju inte på ett liv efter detta. Utan att livet är bara en blinkning mellan två evigheter. Två evigheter i tomhet. I mörker.
I helgen som gick så kan man säga att dessa tankar blev otrevligt närvarande efter att jag hamnat på hjärtintensiven.
Lika bra att ta det från början då jag även är lite frågande till vad som hände. Eller rättare sagt inte hände.
I söndags började mitt hjärta rusa och slog om så att jag kände att det slog väldigt snabbt. Det var 14.32 för att vara närmare exakt. Detta är i sig inget ovanligt utan ett problem som jag levt med sedan 18-19 års ålder. Jag har något som heter supraventrikulär takykardi. Kort förklarat kan man säga att hjärtat ställer om sig och slår väldigt snabbt. Det är dock regelbundna slag och är i sig inget farligt. Om än otrevligt.
Det har kommit och gått de här åren och jag har lärt mig leva med det. Även om en oro smugit sig in de senaste åren. En oro om att jag inte blir yngre och hur länge man kan leva med det här. Något som gjort att jag i februari sökte till hjärtkliniken här i Halmstad och därefter blivit uppsatt på en väntelista för att göra en sk ablation nere i Lund.
När jag får dessa rusningar så försöker jag häva dem genom att hålla andan, dricka vatten m m och hjälper inte det så tar jag betablockerande medicin, Verapamil. Ofta så kan jag med dessa metoder häva rusningen. Men inte alltid och i söndags så var det en sådan dag. Då måste jag ta mig till sjukhuset för att få hjälp vilket jag nu också gjorde. Men något förvånad blev jag när jag kom till akuten. Tidigare har jag alltid när jag kommit in, och sagt att jag har problem med hjärtat, fått komma in på en undersökning mer eller mindre omgående. Så blev det inte nu. När jag knackade på luckan vid akuten fick jag ett kort och i närmast otrevligt svar att ta en nummerlapp och säga till om det blir värre. Överraskad gick jag och satte mig i väntrummet på en stol. Ganska snart kände jag att jag blev mer medtagen så jag försökte rätta till mig och ”liggsitta” i stolen. Men det gick inte så bra så efter varit inne på toaletten och druckit vatten och genomfört mina försöka att häva det igen så gick och satte mig mot väggen och la mig lite på sidan. Detta fick en medpatient där att reagera. Hon kom fram till mig och frågade hur det var och om hon skulle tillkalla någon ur personalen. Jag svarade jakande och efter en stund kom en sköterska ut och han frågade hur det var. När jag förklarade läget så tog han mig till ett rum bredvid väntrummet och där det fanns en brits. Nu trodde jag i alla fall att jag snart skulle komma in. Men han frågade mig om jag även hade bröstsmärtor mm och när jag svarade nekande och att detta är något som jag ibland får så sa han bara att ok, då tar vi dig i turordning. Vilket resulterade att jag fick ligga där i drygt en timme till innan jag fick komma in på ett undersökningsrum för EKG bland annat.
När den nya sjuksköterskan som tog över tagit detta, och fick konstaterat att jag hade en puls på 153 slag i minuten, så sa hon att hon måste ta kontakt med medicinakuten. Strax därefter så fick jag komma in på ytterligare ett rum och där medicinpersonal var. Även här blev jag uppkopplad och prover togs. En fantastiskt härlig och trevlig sköterska var det och hon kunde verkligen sticka en så att det inte ens kändes. Förutseende nog så fick jag även en nål insatt för ev framtida behov
Hon förklarade även att det var så mycket att göra där att bakjouren har behövts kallas in. Vilket då även innebar att överläkare och andra med hög kompetens var inkallade. Vilket hon sa var väldigt trygg för dem som jobbar där då de är väldigt tydliga med vad som ska göras. En annan undrade ju då stilla hur det brukar vara där….
Strax därefter så kom en överläkare in och han hade även läst in sig på min journal. Så han kände till mitt problem och att jag väntade på tid för ablation nere i Lund. Han visste också att det speciella EKG som man gärna vill ta (Transesofagal ekokardiografi (TEE) var något som man nu diskuterade skulle göras då man ville fånga det i samband med en rusning. Detta skulle han då diskutera med en kollega och återkomma till mig med. Om de skulle behandla rusningen nu eller göra detta EKG. Efter en stund kom han tillbaka och meddelade att jag skulle få göra det då det var bra att ha informationen om vad det är retningen sitter i hjärtat. Men att det kommer dröja lite då den läkaren som kan göra detta var upptagen med intensivvård av en patient. Tillsvidare skulle jag få komma upp till HIA, hjärtintensiven.
Jag kom därefter upp och blev uppkopplad till deras övervakningscentral. Frågade även direkt där om jag kunde få låna en telefon och ringa till Helena. Detta pga att man inte få använda mobiltelefoner där. En sköterska kom in och ställde en massa frågor och hon bekräftade även det som var sagt nere på akuten. Att jag skulle få göra detta speciella EKG men att man väntade på kardiologen nere ifrån akuten. Jag frågade då henne om det är obehagligt och fick som svar att ja, hon skulle nog ljuga om hon sa något annat. Men det visste jag redan då det kommer vara en sond/slang som kommer föras ner genom matstrupen…. Fast jag insåg även att det är lika bra att få detta överstökat. Hur otrevligt den nu än må vara. Nu var klocka ca 1900-1930 när jag kom upp. Hade då haft min rusning i mer än 5 timmar och med en puls som pendlade mellan 150-170 slag i minuten (kunde se pulsen via de apparater som var i rummet). Strax därefter fick jag in en telefon och kunde ringa Helena. Fick prata med både henne och barnen och förklarade för dem hur mycket jag älskade dem. Det blev väldig känslosamt för tankarna far ju runt lite när man ligger så här. Det man inte vill ska hända, att skiljas från dem, blir så mycket mer närvarande i en sådan här situation.
Kom överens med Helena att hon skulle komma upp när hon nattat barnen. Som tur var så var svärmor hemma och kunde ta hand om dem om de skulle vaknat. Helena kom även upp vid 2030 tiden. Var så skönt att ha henne vid min sida. Men inser hur mycket hon betyder för mig och hur ensam man faktiskt är i en sådan här situation annars. Vi pratade en liten stund om vad som skulle ske och att vi väntade på att läkaren skulle bli klar. Då vi båda tyckte det dröjde så gick sedan Helena ut och frågade personalen om de hört något mer. Det hade de inte men om de inte hänt något inom 15 minuter skulle de ringa ner. Vi fick bara dock återigen bekräftat att det var mer angelägna fall för honom att hantera där nere. Inget man säga om kanske men man undrar ju lite.
Helena åkte hem vid 22 tiden efter jag sagt till henne att det inte är någon mening att hon sitter kvar där. Jag lovade att jag skulle ringa om jag fick mer info och om det hänt något. Själv la jag mig och försökte slumra men det gick väl lite så där. Tankarna for omkring och det fanns en rädsla för kommande EKG. Men framförallt för att jag inte heller kunde låta bli att även tänka att det här kanske tar slut här och nu. Hjärtat har nu jobbat i 150-170 slag i mer än 8-9 timmar. Hur länge kan det orka? Kommer jag få se mina älskade barn igen? Mina nära och kära? Mina föräldrar? Hur ska de ta att deras son gick bort före dem? Tankar som man inte vill tänka men som inte går att värja sig vid när man ligger som jag gjorde. Jag slog på min mobil trots att det egentligen inte är tillåtet där. Dock utan att ha på radiodelen. Bara för att få se bilder på mina barn, min fru, mina föräldrar, min bror och andra nära och kära. En enkel tröst i min förtvivlan.
När jag ligger där så tänker jag också konstant – Måtte det bara gå ner i normal takt igen. Så jag slipper EKG:t och en eventuell elkonvertering av hjärtat. Men det går inte. Även om jag försöker med jämna mellanrum häva det med mina tricks.
Jag slumrar därefter faktiskt in lite. Men det blir en väldigt kort sömn och jag vaknar konstant. Varje gång är jag lika besviken över att siffrorna på maskinen jämte mig inte visar några tecken på att var mindre än dessa 150 slag. Dock är jag också tacksam för att jag lever….
Klockan rör sig långsamt framåt. Fortfarande ingen läkare som kommit upp och jag undrar om personen han jobbat med överlevt eller ej. Klockan blir 2400, 01.00, 02.00.
Hm, undrar om det utför dessa behandlingar så sent? Nu är det faktiskt natt och inget ännu. Konstaterar även snart är det i 12 timmar som jag haft min rusning… Jag slumrar in igen. Klockan blir 0220, 0250. Sekundvisaren går obönhörligen framåt och varje sekund den slår så har mitt hjärta slagit 2,5 slag…. Fortfarande. Bra det, men hur länge kan det hålla på så här och när ska jag få hjälp?
Jag slumrar in igen och vaknar till klockan 0340 igen. Jag håller då kort andan, en av övningarna man kan göra för att häva, och jag märker att trycket släpper…… Va, kan det vara möjligt? Jag ser snabbt på mätaren och ja…. Min puls var nu nere på 92 slag..
Jag blir helt varm av glädje. Ringer snabbt på klockan för att påkalla uppmärksamhet. Sköterskan kommer in och jag säger att nu gick pulsen ner och nu vill jag åka hem….Fick ett varmt leende tillbakaNej, du får nog vänta tills i morgon och efter att du träffat en läkare. Ja. På tal om det frågade jag. Vad hände med den läkare som skulle komma upp och göra det där EKG:t på mig? Svaret som jag fick överraskade mig. Även om jag inte var förvånad med tanke på vad klockan var… ”Jag ska hälsa från din fru. Hon ringde tidigare vid 0030. Sa till henne att läkaren gick hem efter han avslutat vården av patienten där nere och att vi inte skulle göra något med dig under natten. Att vi inte skulle dra igång något stort med tanke på att din situation såg stabil ut och att du sov”.
Otroligt tänkte jag. Men det är väl som det är då. Nöjd ändå med att hjärtat nu slog normalt. Av sig självt…. Bad därefter att få något att äta då jag var väldigt hungrig. Hade ju inte ätit något sedan 15-tiden, mer än tolv timmar sedan.
Nej, du får inget att äta nu då vi inte vet om det håller i sig. Börja det rusa igen så kan du behöva göra undersökningen som vi väntade på och då kan du lätt kasta upp och må dåligt. Men du kan få lite dropp istället…. Det tar bort den värsta hungern och törsten….
Efter nu fått ner hjärtat så somnade jag in och fick sova till ca 0730. Då fick jag strax därefter i alla fall frukost eftersom hjärtat fortfarande slog normalt. Ringde då även till Helena och sa att allt nu var ok igen och att jag ringer när hon kan hämta mig. Jag måste först bara träffa läkaren. Ronden kom vid 11-tiden och när läkaren var där så ifrågasatte jag hur det kom sig att jag inte fick någon behandling. Fick då förklarat att det berodde på de skälen som jag fick tidigare. Att läkaren som skulle utföra undersökningen var upptagen med intensiv vård och att det bara var att beklaga att det sammanföll med min hjärtrusning. Ok, så man kan säga att ni då är underbemannade? Nej, det var deras normala beredskap fick jag som svar…..
(Till saken hör att det Helena fick höra när hon ringde under natten var att läkaren jag väntade på inte bara gick hem – han glömde av mig……..)
Hur som helst – jag fick nu komma hem. Trött och medtagen gick jag ut och mötte min kära hustru. Drog ett par djupa andetag och drog in den friska höstluften. Att något kan lukta och kännas så härligt. Sjukskrev mig från jobbet under måndagen och även tisdagen (har fått ett härligt stöd från mina kollegor).
Så här i efterhand så kan jag konstatera är att personalen på sjukhuset och som tog hand om mig var helt underbara. Men det som jag även kan konstatera är, i alla fall i mitt tycke, att det bara finns en behandlande läkare inom kardiologi är under all kritik. Kanske finns det resurser som inte togs fram när jag var där. Jag hoppas verkligen det. För visst måste fler än en hjärtsjuk patient som har behov av en kardiolog få hjälp? Vi är ändå en stad med snart 100.000 invånare. Ja, jag vet inte. Kan bara tycka att det är lite märkligt.
Det jag även tar med mig från helgen händelse är att jag återkopplar till lite av det som jag skrev inledningsvis. Vid sådana här tillfällen inser man livets värde mer än någonsin. Inte bara livets värde utan även vad som gör det värt att leva. Det är inte självklart att man alltid kommer stiga upp frisk och rask under morgon. Den tiden kommer då man inte kommer klara av det. Förr eller senare. Så på sätt och vis är jag tacksam att jag fått dessa insikter. Insikter som inte är lätta att ta till sig när livet snurrar på för fullt.